Då jag för en tid sedan praktiserade på Richardsgatans bibliotek fick jag lära mig att det nya sättet att kontakta biblioteket i nästan vilket ärende som helst är via nätet. De nya nättjänsterna t.ex chattjänsten är omåttligt populär och under bibliotekets öppethållningstider är alltid en person online för att besvara kundernas frågor. Tröskeln att kontakta biblioteket i olika ärenden har i och med chatten sänkts betydligt. Man kan nuförtiden logga in i chatten anonymt och ställa frågor om precis vad som helst och alltid få ett personligt svar. Då jag läser Fichter inser jag att bloggen har precis samma funktion på biblioteket som exempelvis chatten. Bloggen är den virtuella kanal som kunden (inte alla kunder förstås) gärna använder, man läser och kommenterar och om man vill marknadsföra bibliotekets tjänster och andra nyheter är bloggen en alldeles utmärkt informationskanal.
Bloggen möjliggör virtuell interaktivitet utan att kunden behöver göra det ansikte mot ansikte på biblioteket. Jag vet dessvärre inte vad det är för fel på ansikte mot ansikte men det kanske inte handlar om det egentligen. Bloggen är en interaktiv informationskanal och om den är vettigt uppbyggd, innehållsmässigt intressant och mångbottnad (inte babblig och ointressant) så lockar den läsarna till interaktivitet. Fichter liknar bloggandet vid att skriva en lapp - lika snabbt - lika enkelt!
Då jag kollat in olika typer av bloggar har jag märkt att de innehållsmässigt ofta är antingen rätt så personliga t.o.m förtroendeingivande bekännelser och iakttagelser om vardagliga saker eller mer sakliga rapportmässiga och opersonliga saktexter. Det finns också hybridvarianter som blandar samman sakligt och personligt i lämpliga doser. Det finns också alla möjliga andra typer av bloggtexter som kommer i någonslags mellangenre. Det som jag tycker är intressant med de här olika typerna av bloggar är att fundera på var bloggaren drar gränsen mellan den privata och den offentliga sfären. Hur mycket kan man skriva? Hur mycket kan man säga? En annan sak som jag funderat på är vad som uttryckligen är huvudsyftet med bloggen. Varför bloggar man?Jag ska bege mej ut på jakt efter information om varför man överhuvudtaget bloggar, för det vill jag veta.
Vi ses i bloggosfären!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej, det är sant att det tycks vara väldigt lätt att säga personliga saker i en blogg. Det är antagligen det som gör virtuell kommunikation attraktiv och kanske det är svaret på din fråga om "vad det är för fel på ansikte mot ansikte". Det kan helt enkelt vara lättare att uttala åsikter om man inte måste stå där och stamma och rådna över sin okunskap och sina feluttalade utrikiska namn. Man är inte fången i sin egen kropp på nätet, man är bara sitt intellekt. nackdelen är förstås att man inte heller kan vifta och peka, men det kompenseras med att man kan ta så mycket tid man behöver och inte behöver reagera på en bibliotekaries eventuella otåliga signaler.
SvaraRaderaEtt sådant försvarstal för nätkommunikation, va. Men visst är det ett jättebra komplement till ansikte mot ansikte service.
Hälsar Joppeli
Jep det är sant! Men jag tycker om att gestikulera! Det man säger får en helt annan pondus också när man förstärker orden med armar och ben och lämpligt färgstarka tjut om det behövs :)
SvaraRaderaMen du har rätt i att det är lättare att närma sig en främmande kanske byråkratisk (kanske) instans eller bara en främmande person då man inte behöver se hur den här personen reagerar på att hjälpa en med något. Särskilt i sådana fall där den här personen inte är på sitt allra bästa humör. Om man kommunicerar via nätet behöver man inte tackla sådana situationer som kan vara ack så pinsamma ibland.
Summa sumarum - ibland är nätkommunikation att föredra i andra fall behövs dirigentbeteende och solosång!
Och sen har du ju mera tid att fundera över vad du ska säga, i en "face-to-face" diskussion går det snabbt fram, bloggen, även om den är i all hast författad ger en möjlighet att trycka på backspace knappen, vilket ju som alla vet inte är möjligt i en diskussion.
SvaraRaderaFör övrigt, vad tycker du t.ex. att Rikhardsgatan skulle kunna göra med en blogg (har dom redan?)? Dom har ju ren "fece" för evenemang etc, så vad skulle bloggen koncentrera sig på? En idé skulle ju kunna vara olika bokrecensioner och nyheter samt gamla klassiker, som alla skulle delta i, inom sitt ansvarsområde.
Jag vet faktiskt inte om de upprätthåller bloggar på Richrdsgatans bibliotek. Åtminstone så hörde jag aldrig talas om någon blogg. Men jag tycker idén om att man kunde lyfta fram klassiker (som du skrev) är bra, eller annars bara lyfta fram litterära pärlor som av någon anledning glömts bort. Sådana bortglömda skatter finns det många av. Man kunde också gå in för att välja ut teman som man vill lyfta fram till debatt/diskussion i bloggen och på det sätter aktivera kunder till interaktivitet och kontakt med biblioteket överhuvudtaget. Bloggen kunde också presentera aktualiteter och annat som händer på bibban.
SvaraRaderaVarför bloggar man? Den frågan ställs här och det kan man undra över. Varför har det blivit så väldigt populärt och har gränsen för den privata sfären ändrats? Populärt är det för att det så lättillgängligt och billigt. Fast varför har människor ett så stort behov att berätta personliga saker och lämna ut sig inför världens ögon? Samtidigt vill man ändå ofta vara anonym. Vem orkar läsa inläggen och alla dess kommentarer? Jag tycker åtminstone många gånger att det är ointressant att läsa en massa åsikter om olika saker... Det är lite skrämmande också att människor inte längre klarar av att möta varandra ansikte mot ansikte lika mycket som förr. Skall vi i framtiden bara möta varandra via en dator?
SvaraRaderaJag undrar om mänskor egentligen någonsin varit särskilt bra på att möta varandra ansikte mot ansikte. Tanken om att nätet på olika sätt skulle ha satt käppar i hjulet för mänskans naturliga sätt att kommunicera ansikte mot ansikte tror jag inte riktigt på. Det är inte så enkelt.
SvaraRaderaJag har, precis som Sylvia skrev, också tänkt på det där behovet av att berätta personliga saker inför världens ögon. Jag tror att i en tid där många mänskor faktiskt är väldigt ensamma har bloggen blivit ett viktigt sätt att berätta om vem man är och vad man tycker åt vem som helst. Det finns ett så stort behov av att få kontakt med någon, "tala" med någon - ja till och med med vem som helst bara det är någon som lyssnar/läser. Jag upplever att den här tendensen finns i mycket i vårt samhälle idag och den bottnar i en så omfattande ensamhet, för, "vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?" Jag tror att nätkommunikationen blivit populär på grund av ensamhet. Man behöver bara en dator som är uppkopplad till nätet så kan man "umgås" och få vänner och vara interaktiv - och då är man mycket mindre ensam.
Anna, jag skriver i långt under din tolkning. Alla bloggar inte på grund av ensamhet, men definitivt finns det en ansenlig skara av bloggar ute i blogosfären som kanske snarast är rop på uppmärksamhet. Jag ser också en viss fara i den allt mer utbredd tendensen att lägga ut personlig information på webben. Speciellt identitetsförfalskning är rätt enkelt i dag... Allt är inte happy happy joy joy här ute.
SvaraRaderaSamtidigt bloggar ju många också snarast för en mycket liten krets bestående av t.ex. några vänner och/eller familj. De flesta bloggar går väl aldrig mycket längre än så vad popularitet beträffar.
Jep du har rätt. Det finns olika orsaker till att man bloggar. Jag försökte närmast se på bloggen som ett intressant fenomen och jag tror att bloggen blivit en omtyckt kanal på grund av att mänskor är ganska ensamma. Men du har helt rätt i att man använder bloggen för alldeles olika ändamål, att hålla kontakt med vänner och sånt. Bloggen är lätthanterlig och säkert också därför omtyckt. Man kan sitta hemma i kalsare med laptoppen i famnen och vara interaktiv och ha en känsla av att man umgås. Och visst umgås man men det är ändå ett något annorlunda umgäge än att ta sitta med en kaveri och ta en kaffe och spekulera om saker och titta på mänskor som går förbi. Liksom riktiga fysiska mänskor :)
SvaraRaderaSom jag just skrev så upplever jag att en bibbbablogg kan vara viktig för kunden. Jag ska genast kolla upp Richardsgatans chatt och kolla vad där chattas om där
SvaraRaderaTill dig Jonna, som kanske förgäves letar efter Richardsgatans chat: R.gatan har ingen egen chat, utan det är fråga om Helsingfors stadsbiblioteks chattjänst, som ca 30 filialbibliotek är med om att upprätthålla. Som bibliotekskund vet du inte vilket bibliotek som har chatansvar just då du ställer en fråga. Chatten är ett forum där en kund åt gången ställer frågor till en bibliotekarie.
SvaraRaderaTill skillnad från Anna fick jag intrycket att chatten inte alltid hade så många besökare, men det varierar förstås från dag till dag och timme till timme. Själv har jag svårt att förstå varför vissa hellre kontaktar biblioteket i en chat i stället för att t.ex. ringa eller gå fram till disken. Det är så mycket krångligare att kommunicera enbart i skrift, tycker jag. Men som 70-talist hör jag väl till stenåldersgenerationen i de här frågorna. Instämmer för övrigt i mycket som sagts här i kommentarerna om varför nätkontakten vuxit sig så stor.
Då jag var på Richardsgatan sa faktiskt en i personalen att man inte ens hinner på wc när man sitter i chatten eftersom det ofta är många online samtidigt :)
SvaraRaderaVet inte om nån läser den här kommentaren längre, men ändå. Jo, så kunde det också vara, att tre-fyra stycken ville ställa frågor samtidigt och det var stressigt att serva dem alla. Men det fanns också gånger när det gick en timme utan att någon alls tog kontakt. Nåja, inte har jag någon jättepoäng med det här. Det stämmer helt som du skrev tidigare, att webbkontakten till biblioteket ökar.
SvaraRadera